Felringning en tidig morgon
– Hallå?
Mobiltelefonen brusar, hackar. Någonstans finns det ingen täckning.
– Det är… sson.. kan.. där?
– Ursäkta?
– Det Magnus Karlsson.
Det är möjligt att det svaret i något annat sammanhang, i en annan tid, i ett annat universum skulle kunna varit nog. Inte nu. Jag hade ingen aning. Ett ”ursäkta?” med en tydlig underton av ”vem fan är du” hade inte räckt. Jag var tvungen att förtydliga mig.
På ett telefonkonversationsmässigt sätt såklart. Men ändå.
– Ja?
Kanske lite simpelt som tydliggörande uppmaning. Men det fungerar i telefonsammanhang. Möjligtvis fungerar det i den riktiga, fysiska, världen också. Men inget fungerar så bra som ett utdraget, undrande ”ja…..” i telefonen.
– Eh, ja alltså det är Magnus. Sara. Jag söker Sara.
Ah! Ett misstag, en felringning. Det händer. Folk ringer fel hela tiden. Inget ovanligt med det. Inte konstigt alls, nästan trevligt faktiskt. Felringningar är lite av telefonvärldens krogmingel. Eller, krogmingel… det kanske är att ta i. Man kanske bättre kan likna det med att krocka med någon på stan. ”Oj, ursäkta. Det var inte mening.”, ”Ingen fara”, ”Ha en bra dag” osv. Trevligt. Mänsklig kontakt utan förbehåll eller efterräkningar för den delen heller.
En felringning har sina tydliga regler, sina ramar. Man ringer fel, ber om ursäkt, får ett ”ingen fara” , lägger på och sedan är det inget mer med det. Enkelt, tydligt, bra.
– Jag är ledsen, men du har ringt fel nummer.
– Vad har du för nummer?
Okej. Nu börjar det uppenbarligen spåra ur. Det är du som ringt fel. Inte jag. Jag har mitt nummer och det är uppenbarligen inte det nummer som du skulle ha. Här finns ingen Sara. Här finns bara jag och det är inte mitt nummer, som du ringt, som leder till Sara. Allt du ska säga är ”Ursäkta” och jag ska säga ”Ingen fara” och allt ska vara överstökat. Men det är klart. Vem är jag att döma? Det finns säkert rimliga anledningar till att du, Magnus, vill kontrollera. Kanske jämföra nummer och lista ut vart felet ligger. Jag är ingen hemlig person. Jag finns på Eniro. Det är ingen hemlighet vilket nummer jag har. Ta mitt nummer. Inse att du ringt fel och lägg på. En lätt irriterad ton borde få dig att inse det.
– Va? Mitt nummer? Du har ringt 073-8423622. Okej?
– Nej.. eh.. Sara. Har du Saras nummer?
Nu har det dragit iväg. Det känns. Inga regler verkar gälla. Att man inte kan följa vanlig hederlig telefonvett, det är en sak. Uppenbar dumhet en annan. Det är dags att sätta ner foten.
– Du har ringt fel. Det finns ingen Sara här. Jag känner ingen Sara. Jag har inte hennes nummer.
– Sara? Sara från Jokkmokk? Kan du hennes nummer?
Fan. Det är en idiot. En apa. En trög, möjligtvis lätt utvecklingsstörd människoliknande varelse. Jag borde anat det från början. Genom telefonen anar jag plötsligt hans tomma blick, hans lätt fjuniga kinder. Det flottiga håret gömt under en sliten röd keps. En risig, grön Volvo från 1987 snett parkerad över gräsmattan framför huset, flankerad av minst tre skotrar.
– Du har ringt fel. Jag har inte hennes nummer. Du får fixa det själv.
Jag talar långsamt. Artikulerat. Stora munrörelser. Hur tydligt kan det bli?
– Jag har ingen telefonkatalog.
Det är över. Det finns inget mer att säga. Inga artiga fraser, subtila vinkar fungerar längre. En del människor förstår inte tonfall eller vanlig svenska.
– Inte jag heller.
Jag lägger på. Telefonen ringer inte mer. Efter ett tag känns det nästan lite tomt.
0 kommentarer | Skriv en kommentar